Dag 3 Gör en stadstur och går över den gamla medeltida gångbron, med tak (brann ned långt senare). Solen skiner och vi bestämmer oss för att åka vidare utefter sjön mot det sägenomspunna St Gotthardspasset. Järnvägen börjar vid stigningen gå i cirklar inne i berget. Samma järnväg återkommer några hundra meter högre upp o.s.v. Nu förstod jag varför Schweiz har fått stå modell för så många modelljärnvägslandskap. Vi for mitt i ett sådant. Eftersom jag är en gammal modelltågsentusiast, så var det tur att jag inte hade integralhjälm?? för allt dreglande.
Nu blev det bara grannare och grannare. Vi fann nya fotomotiv bakom varje hörn och det blev många stopp. Men eftersom vi valde den äldre vägen och inte motorvägen så upplevde vi inte några problem med detta. Med en motorcykel så är det som bekant enklare att finna lämplig parkeringsplats även på serpentinvägarna. Däremot är det inte lika enkelt att plocka fram kameran, som när man kör bil.
Vid St Gotthard försvann järnvägen in i berget. Tunneln byggdes redan på 1800-talet. Vi körde lätt uppför till den allt tunnare luften. Jovisst märkte vi skillnaden i draget. Vid Furkapasset passade vi på att gå in i glaciären, vilket var svalkande. Därefter fortsatte färden utför serpentiner ned mot Brig och nu stannade vi inte alls lika mycket som vid uppfarten. Känner ni igen detta från era resor?
Mellan Brig och Genèvesjön eller Lac Leman som den egentligen heter, stötte vi på för första gången en trefilig väg, med växelvis omkörningsfil. Detta var 1976. Det tog lång tid innan denna mycket enkla lösning nådde Sverige. Det hela handlar bara att organisera trafiken med hjälp av vita linjer i vägen. Dyrt? Nähä! Natti natti i Aigle, strax öster om Montreux.

Vierwaldvättersee

Camping öster om staden Aigle.

(dag 2 & 3)