Honda 750 en klassiker

Hösten och vintern 2006

Inför vintersäsongen 2006-2007 hade jag som mål att få bot med den höga oljeförbrukningen. I min planering fanns att bjuda hem duktiga klubbmedlemmar på en garagefika med arbete.

På planeringen fanns också förbättring av frambromsen.

Nu blev det inte bättre än att min gode barndomskamrat och också min touringåkarkompis från 70-talet körde omkull med hojen genom en försmädlig vurpa i en rondell. Ingvar som han heter var försiktighet själv när vi körde hoj genom Europa, men det hjälpte inte nu. Förmodligen var det en kedja av olyckliga omständigheter som gjorde att framhjulet kanade i sidled. Ingvar skulle hjälpa mig att köra hem hojen från landet och vi skulle turas om att köra. Det var i slutet av oktober och vädret var som en dålig sommardag.

Så vinterns renoveringar fick alltså utsträckas till att även reparera skadorna efter vurpan.

Jag tog kontakt med försäkringsbolaget och reglerade skadorna. En del saker åtog jag mig att reparera, andra fick helt enkelt ersättas med nya artiklar. Jag kom överens med skaderegleraren att skicka bilder via e-mail och sedan en sammanställning över arbetstid och utgifter.

Eftersom Ingvar inte tillhör familjen eller själv har någon MHRF-försäkring, så blev självrisken högre för mig. Om jag ville sova dåligt, så hade jag kunnat säga att det var jag som körde hojen. Men ärligheten varar längst och jag kom undan olyckshändelsen riktigt bra tycker jag.

Ingvar väntar på att få köra hem gamlingen åt mig.

Generatorkåpan är knäckt som ett ägg.

Självrisken kvittades mot mitt arbete. Om man bedömer att en generatorkåpa tar 1 timma att åtgärda, så blir det snarare 2. För när man ändå har loss den, så…… men det skall ju inte försäkringsbolaget betala extra för.

Ingvar rundade en rondell i 20-30 km/h, när framhjulet släppte och han åkte ut åt höger, med vänster sida på hojen i backen. Jag låg före med bilen och hörde kraschen. Bromsade och la in backen. Var hos Ingvar och hjälpte honom att lyfta upp hojen, innan bakomvarande stressade bilförare ens hade visat tendens på att kolla hur det hade gått för honom. Suck.

Skador:
-Båda vänstra sidans avgasrör pekade rakt upp, var knäckta i mitten.
-Generatorkåpan hade spruckit.
-Blinkersarmarna fram och bak.
-Strålkastarkåpan spräckt.
-Hastighetsmätaren intryckt.
-Bakre fotpinne och främre bromsok skrapade.
-Styret böjt.

Hur det gick med Ingvar? Jo, han fick lite ont i revbenen. Nu hör det till att den karl'n har inte något fett på kroppen. Cyklar varje dag året om till sitt arbete (1,5 mil om dagen), deltar i Vansbrosimningen, paddlar havskajak i Lofoten, bestiger Kebnekaise o.s.v. … så det hjälpte nog honom i vurpan.

Tänkte lite grann på hur det hade gått om det var slöe Robert som hade kört? För det första så hade han naturligtvis inte kört omkull. Så frågeställningen måste ju vara en helt hypotetisk fråga. För det andra så hade jag inte varit där vid just den tidpunkten och då kanske det hade sett annorlunda ut. ?

Samtidigt som nya delar beställdes från Claes Björkdahl och Goldwing Corner så hade jag bjudit hem några ifrån Hondaklubben på kaffe och wienerbröd i garaget. När kaffet och tilltugget var avklarat så tog vi itu med motorn. Motorn hade sedan länge förpestat bakomvarande och kladdat ned hojen med oljesöl. Dom inbjudna var dom som hade lidit mest av att ligga efter mig på vägarna.

Mitt garage.

Båda avgasrören blev böjda uppåt och tillplattade.

Nya avgasrör.

De lärde i klubben hade tidigare kommit med olika förslag på vad det var som felade. Kompressionsprov hade tagits ett år tidigare och det var skillnader mellan värsta och bästa cylindern. Man brukar säga att det får inte överstiga 10% mellan cylindrarna. I mitt fall så översteg detta med råge. Dessutom så läckte den cylindern som hade bästa kompressionen, olja via avgasröret. Förmodligen så skapade oljan en högre kompression, åtminstone en skenbar sådan.

Första kvällen med kompisarna i garaget gick åt till att demontera motorn. Med vid operationen var kirurgen Bengt som assisterades av mig. Bakom mig så stod herrarna Sten-Owe och Henrik med frågor och synpunkter. Peter dokumenterade det hela med sin kamera.

Vi fann att kolvarna hade wobblat i cylinderloppet, för någon skarp nedre vändkant fanns inte utan det var mer en vågformad kant. Vilket tydde på att kolven inte gick parallellt i loppet. Självklart var det så, att det var det här som hade orsakat dåligt kompression och en förhöjd oljeförbrukning.

Hur som helst så måste detta åtgärdas och det finns bara en – Stigs Motormekaniska i Axvall, åtminstone som jag känner till. Stig tog sig an och tittade på både kolvar, topp och cylinder. Kom fram till att kolvarna inte bara wobblar utan dom har en konstruktion som medger en något obalanserad viktfördelning. Detta visar sig efter en tid när det mesta börja bli slitet och då startar en snabbare förslitning p.g.a. av den felaktiga viktfördelningen. Fritt tolkat av mig.

Stig rekommenderade mig också att byta tillbaka till originalkubiken. Sagt och gjort. Stig bytte foder i cylindrarna till 736 med närmaste överdimensionen. Toppen däremot var bra.

Bengt assisterar vid demonteringen.
Foto: Peter Lundin

Jag tillverkar nya packningar.

Bjöd hem Bengt på kaffe i garaget och sedan var det bara att få motorn ihopsatt. Tänkt vad en kopp kaffe kan göra.

Jag fick låna kolvringstänger av Stig, men den ena var inte perfekt. Vi lyckades inte få loss den, när cylindern var över kolvringarna. Vi fick helt enkelt plocka av cylindern igen. Men vilken tur det var, för när cylindern var av så såg vi att en av dragstängerna hade fått en midja. Den hade med alla säkerhet gått av när jag senare hade dragit momentet.

Hur få tag i nya dragstänger? Till slut så fick jag kontakt med Claes, som inte kunde skaffa några nya. ”Men om du kommer hit Robert, så kanske vi kan titta på ett gammalt motorblock som jag har liggandes på lagret.”

Stack dit och fann mycket riktigt ett motorblock med dragstänger. ”Vilken skall du ha Robert?” Den korta svarade jag. Claes drog loss den och frågade sedan: ”är du nöjd eller skall du inte ha en lång också?” Kanske det är bäst, så Claes tog loss en lång med. ”Kanske behöver du någon i reserv också Robert, för säkerhets skull?” Jo, så när allt var klart så hade jag inte bara en dragstång, utan 4 stycken. Hur mycket skall du ha för dessa Claes? ”Dom får du Robert.”

Nu är Claes hedersmedlem i Classic Honda Club Sweden av andra skäl, men man skulle kunna tro att det var för den serviceandan som han alltid har stått för. Tack Claes.

Jag utnämnde honom på stående fot till överhedersmedlem, utan styrelsens samtycke.

Nu återtog monteringen av motorn och det gick smärtfritt.

Våren 2007

Bytte till den renoverade originalsadeln från cafésadeln. I min årsplanering fanns bl.a. Vätternrundan och Öresundsrundan. Eftersom cafésadeln har fått sitt namn från att man aldrig orkade köra längre än till närmaste café, så var bytet ganska självklart.

Första träffen för säsongen skulle bli vid Nääs fabriker en måndagskväll. Jag startade hojen efter arbetet och hade inte kommit längre än några kilometer, när motorn började misstända. Efter några hundra meter så gick den rent igen, för att snart igen börja misstända. Till slut fick jag inse att det var för vågat att köra 5 mil enkel väg, med en motor som jag inte kunde lita på. In i garaget och förgasarna gicks igenom. Det var en hel del skit i munstyckena och jag vädrade lösningen. Men den bluddrade inte, den bara stendog på två cylindrar. Kunde det var förgasarna?

Provkörde och den gick bra. Nu skulle jag testa en lite längre sträcka och satte på mig alla kläderna. 500 meter och igen samma misständning. Kollade brytarna och dom var bra. Prövade igen och nu minsann så misstände den inte mer.

Nu var det dags för hamnträffen vid operan. Körde ner, men vid Göta Älvbron så började den misstända. Samtidigt var det mer eller mindre stillastående köer. Nu var det besvärligt att hålla motorn igång. Såg kajen och hamnträffen som var väldigt nära, men ack så långt borta. Fann det som enda raka att vända hem mot garaget igen.

Plockade isär kåpan vid brytarna och fann att kabeln mellan kondensatorn och brytaren satt på en trekvart. Här var lösningen och det stämde med dom cylindrarna som inte tände. Jipppiii...

Vätternrundan

Nu var det äntligen dags för Vätternrundan. Peter och jag slog följe till Sven-Olof och Jubi i Olsfors.

Vi skulle tillsammans med 22 andra åka runt Vättern med start i Jönköping. Nu tänkte vi först övernatta i Jönköping för att dagen efter starta själva rundan.

Hojen gick bra hela vägen till Jönköping. Men när vi väl var i Jönköping så började den misstända igen.

Vi pillade lite med brytaravståndet och hoppades att det skulle räcka.

Starten gick och vädret var toppen. I höjd med Gränna så kom misständningen, som dock gick över snabbt. Efter Ödeshög så var det dags igen. Jag prövade alla möjliga trix för att se om motorn kunde fungera. Ibland gick det, ibland inte. På Omberg var det dags för en paus och dom lärde samlades kring min hoj för att lösa problemet. Startade och nu gick den igen, för att snart krångla.

Var det tändspolen som gick varm?

Så här höll det på och vid natthärbärget söder om Askersund, så trängdes dom lärde vi min hoj. Tändstift byttes och ….. misständning.

I Karlsborg, så bröt jag och åkte hem. Nu gick den på alla fyra…. i tre mil, för att resten av dom 25 milen gå på två cylindrar. Det blev många tankningar på vägen, för jag körde ju fullgas för att nå anständig landsvägshastighet.

Väl hemma så lyfte jag av tanken och startade motorn. Kände på kabelstammen och då gick motorn plötsligt på två cylindrar. Rörde lite igen och då gick den på fyra.

Lärdom: Vid felsökning, ställ först frågan: Har du varit och pillat tidigare?

Det var ändå rätt gott för mitt självförtroende att det var jag som till slut löste det lilla problemet. Kabeln mellan brytarspetsen och tändspolen hade glappkontakt under tanken. Kabelstammen hade jag försökt förbättra under vinterns renoverarnoja.

Innan Vätternrundan hade jag bytt ut framdäcket, för det gamla var slitet. Kanske var det anledning till varför Ingvar vurpade.

Det var skakigt efter att det nya däcket hade kommit på. Till slut så plockade jag av och försökte fixa till fälgen. Den här gången hade jag lämnat in för däckbytet. Nu fann jag en rostig fälg, vilket tyvärr är vanligt bland ekerfälgar. Jag slipade fälgen och målade den efteråt (insidan förstås). Försökte kolla efter skevheter. Något bättre men skakningarna fortsatte. Fann att däcket inte ville gå ut riktigt mot fälgkanten. Kunde det vara fel på däcket? Tog en längre runda med Sten-Owe och åkte sedan till mc-firman. Då hade däcket hoppat rätt.

Bytte olja i framgaffeln och pumpade upp däcket med övertryck. Nu gick den ännu bättre.

Årsträffen

Nu var det dags för årsträffen och årsmöte i klubben. Denna gången skulle jag vara med alla dagarna och inte bara över årsmötet. Jag hade under året fått ta över ordföranderollen hastigt och nu var det val av dito + flera poster till i styrelsen.

Jag hade ställt mig till förfogande som ordinarie ordförande och nu skulle medlemmarna och årsmötet säga sitt.

I Alingsås skulle vi från Göteborg mötas upp för att gemensamt åka till Karlsborg och årsträffen. Det hade regnat och vägarna var blöta. Men jag höll större avstånd än vanligt till framförvarande fordon, då jag tyckte att min broms var dålig och numer vet jag det också.
Inne i Alingsås när jag nästan var framme hos kompisarna, var tankarna på dem och kommande årsträff. Min uppmärksamhet var inte på topp när framförvarande bil panikbromsar för en cyklist som inte följde väjningsplikten.
Det bar sig inte bättre än att jag drog i handbromsen för kung och fosterland med den låsningsfria hondabromsen. Nu låste dom sig för första gången. Mycket var den blöta och vita färgmarkeringen i gatans ”förtjänst”.

Jag gjorde precis som Ingvar, lade mig på vänster sida och körde dessutom om framförvarande bil i filen bredvid, liggandes på gatan.

När väl hojen hade fått stopp, så upptäcker jag att jag har klarat mig. Ställer mig upp och sliter upp hojen (som egentligen väger för mycket för att en person skall orka lyfta den) som om det vore en moped. Teorin över hur Hulken får sina krafter fick jag själv pröva på.

Undrar om jag inte spräckte skjortan lite grann, i alla fall?

Verkade inte som om det hade runnit ut någon olja den här gången.

Damen i bilen framför är chockad och jag får övertala henne att jag är helskinnad och att det inte var hennes fel.

Försöker sedan ringa kompisarna, men ingen svarar. Försöker då starta hojen, som också startar.

Kollar om det går att köra vidare, trots skadorna. Kör försiktigt dom två kilometrarna som kvarstår till mötesplatsen.

Valde att ställa in hojen i Svens garage och fick låna hans bil hem. Dom andra åkte vidare i ösregn till Karlsborg.

Nej, Sven är faktiskt inte hedersmedlem i klubben.

Dagen efteråt så åkte jag bil till årsträffen och blev vald till ordförande. Jag tror att dom tyckte lite synd om mig.

Himla trevligt var det på årsträffen och med Karlsborg.

Lite senare när jag tittar på superbikestävlingarna från Vallelunga norr om Rom, så kör den VM-ledande Toseland omkull på banan med sin Honda. Precis som jag, så lyfte han upp hojen och försökte rätta till de skadade delarna för att sedan fortsätta mot målet. Det som skiljer både hojar och förare, är 30 år

Öresundsrundan

Nästa begivenhet var säsongstart för caféträffarna och Stefan (ny bekantskap och medlem) slog följe med mig.

I en enkel kurva vid Slottskogsvallen släppte bakhjulet och jag fick en kittlande känsla ända ned…

Nu började hjärnspökena komma i varje kurva. Skall jag sakta av i kurvorna? Då kan jag lika gärna dra träfracken över mig.

Kompisarna hade åsikter om mönstret och jag har nu en månad senare insett att dom nog har en poäng där.

Andra helgen i september var det dags för nästa begivenhet – Öresund runt.

Stefan, Peter och jag åkte ned via vårt fritidshus, för att dagen efter träffa dom andra i Helsingborg. Dom andra var tre från Skåne. Nu saknades det ytterligare 6-7 personer. Troligen valde dom stugvärmen istället för hård kuling på Öresund. Förstår dom.
Färjepersonalen varnade oss för att lämna hojarna ensamma. Så någon paus uppe i cafeterian blev det inte. Men väl i Danmark dukade helsingborgaren Bength upp både kaffe och smörgås. Det smakade gott. Vädret var soligt och vi var i lä för den värsta blåsten. Söder om Helsingör så såg vi en livs levande och körande supersportbilen Köningsegg för första gången. Ferrari vad är det?

Rundade Köpenhamn och åkte bron tillbaka. Skulle vi överhuvudtaget få köra över bron i denna blåst. Jodå och vi hade en grym medvind. Tror att vi höll 90 km med enbart lågfartsmunstyckenas hjälp.

Stannade för lunch vid en något enkel restaurang direkt efter betalstationen. Vi ställde upp hojarna på parkeringsplatsen och fann sedan att dom stod i åldersordning. Vet inte hur stor sannolikheten skulle vara här?

Sällskapet skildes och vi tre från norr, åkte tillbaka till Hasslöv via dom nordskånska bokskogarna, för en mysig hemmakväll vid brasan.

Vad jag har för planer för kommande vinter?

Nytt bakdäck. Uppfräschning av bakhjul. Renovering av bromscylinder. Byte av backspeglar. Montering av motorbågar. Byte av handtag. Skaffa ett handtag att lyfta hojen med. Sadeln gillar inte att jag lyfter med den som handtag.

Nyrenoverad sadel. Listen köptes dock separat på en mässa i Tyskland.